Hier wird keine Cumbia gehört
hier wird nichts gehört
und jeder Tanzschritt ist eine
Lügengeschichte
ein Fußtritt
ein Durcheinander von Drinks
und das, was die Latinos
unbeschwert
bestellen
und mich zum Fliegen bringt
die Latinos
das Ghetto der Farben
einige von uns
fliehen in den Heavy Metal
der wie eine Geheimsprache
klingt
hinter der Toilette
die Latinos
tanzen etwas, was diesem
dunklen Keller ähnelt
etwas, das einer Wüste
ziemlich nahe kommt
sie tanzen
ich lausche bloß der Musik
die allmählich
unheimliche Formen
annimmt
wenige Dinge bleiben klar
in dieser Stunde
in der wir die kalten Hände
der Unterhaltungen küssen
unter eindringlichem Gelächter
eindringlich wie wir selbst
gerne wären angesichts der
Genügsamkeit des Wodkas
angesichts der unaufhaltsamen
Einmischung eines Bieres
hier fehlt eine Jukebox
die von Herzensdingen spricht
hier fehlt ein heftiger Wind
fehlen Stromausfälle
hier fehlt etwas, dass
diesen Alptraum des
Alleintanzens gerade rückt
Esta masa triste y gris de arena
que hace de mi tono de voz
una sustancia demasiado áspera
para el gusto de los muchachos
de nada me ha servido explicarles
que las palabras asfixian
que dentro de mí no hay un hombre
con la manía de verlo todo desde el sentido contrario
Me toca a mí retocar los paisajes
esconder en los pétalos de refinados giros
una voluptuosa geografía
hermosas tierras
cumbres nevadas
y un anuncio de Pepsi
que me quitará la sed
Buses de turistas buscan la ciudad perdida
en perdidos sombreros
que los protegerán del sol
o de sí mismos
Me protegerán a mí de verlos
podré reptar junto a ellos
su dificultad color safari
buscando comida rápida
para salir rápido del desafío que significa llegar hasta aquí
sin derramar ni una sola gota de sudor?
Me tocará a mí
la guía
explicarles
un asterisco más en el mapa?
Les venderé una aventura
los jubilados me lo agradecerán
les ofreceré una tragedia
y los más jóvenes me pedirán más sangre
Este país
que disciplinadamente mutilo
y empacho de nubes de polvo
Este país
que me hace hablar de piedras sueltas
que ahora lanzan los que poco a poco van acercándose
con sus carteles a la plaza
Me bastará con explicarles que no se trata
de una enfermedad
sino simplemente de mi voz
aguardentosa
ardiente.
Hakaniemen tori (Plaza de Hakaniemi)
Buscaré el sol, me reuniré con los de siempre, me reconoceré en los desempleados que del café no pasan. Aquí estoy de nuevo, explicándome desde las manos, intentado retratar en pocas palabras la naturaleza de un desierto que por ratos siento que solo yo sé de su existencia. Un largo y pobre desierto de lado del mar. Las olas llevan y traen la ausencia del color, hermosas aves y a veces basura. Una ciudad de espaldas a los Andes que en palabras de estos jubilados solitarios suena como un Macondo irreal y maravilloso. Pero la luz ni mi finés me dan para explicar tanto enredo, semejante mezcolanza, el menjunje de sentimientos distancias y guerras fratricidas que es el Perú.
Helsinki se transforma en una ciudad de cristal sobre la cual patino, quebradiza, frágil. Helsinki limpia como la sala de un hospital, dama incorruptible y con la frente en alto, se me hace agua en la boca. Me despido de los viejos muchachos que amenizaron las tardes ardientes del Sindicato del metal, ellos escriben sus memorias, yo estoy a medio camino de un viaje que aún no sé si ya ha terminado. El día vuelve a ser un muchacho que lleva pasamontañas y se ajusta la cabellera en su larga gabardina de cuero. Esquivo a los odiosos carritos que recogen la nieve, descubren los lados más miserables de las aceras, en su lugar siembran piedrecitas para evitar que los ancianos y despistadas como yo resbalen. La ciudad queda en borrador. Algunos de los grafitis que dejé en mi ciudad deberían de tener una pared aquí.
Escribo lo que el silencio tatúa en mi mente, escribo sobre lo que el heavy metal de la radio del vecino, que nunca le veré la cara, deja flotando en el aire. Reconozco los golpes de pared de la anciana que no soporta el ruido que hacemos dos sudamericanas al andar y reír. Me interno en su bosque como en un tracto digestivo que evita degustar los sabores más ácidos.
Me interno en el bosque sin usar zapatos de bosque. Recojo fresas sin usar repelente para ahuyentar mosquitos. Atravieso la nieve en tacones con la esperanza de ir muy lejos. El bosque es y seguirá siendo un misterio para mí. A veces me imagino recolectando hongos en un mar de abedules sedientos de lluvia. Otras veces recolecto bayas con un grupo de muchachas estonias que no confundirían como yo una fruta venenosa con una comestible. Pero todo esto es una ficción, porque nunca recogí hongos ni mucho menos me atreví a recolectar bayas. Mi resistencia levantó sus paredes en la ciudad.
Aun el paisaje me parece parte de una corriente misteriosa de siluetas y formas de árboles que no se han movido de su sitio en años. Aprendí a hablar del verano con ilusión. La misma ilusión con la que ahora me abandono a la voluptuosidad de las olas de Lima, al ansia de los colores que en versos de Edith Södergran es el de la sangre.
Staden omgav dig tyst och vitt,
alfabetet tappade andan i den kvävande luften,
snön gick inte att läsa
så att ett persiskt språk kunde falla
och sprida kärlek över alla åkrar.
Jag talade om för den skugga jag skrev till
att det inte gick att falla över dolda tallar
trots att jag ville.
Måntabletten låg bittert mot min tunga,
för varje klunk jag drack
blev vägen en värdelös snara runt benen.
Det blev inte ljusare utmed stigar och spår.
Klockan stod alltid på skymning
med en decembermånads ilningar i luften.
En främmande kråka satte sig ensam på raderna,
att jag kraxade gav vintern en sista linje
med isiga sluttningar,
alla meningar sjönk under noll,
snön fyllde näbben
och fickorna
och skeden,
det snöade i min röst,
kallt och mjölkvitt.
Jag slog långsamt igen spegeln
och överblickade allting ärligt och hjärtligt.
Det fungerade inte.
Jag återvände
med alla färger
med handen och alla vingar
över de vita bladen,
på en välbekant dialekt
skrev jag mig fram till den snö
som var kärleksfullt persisk.
alla män och kvinnor jag har varit
sömnen som har sett mina drömmar
drömmarna som jag har levt i
sorg som dröjt sig kvar
för att jag ska kunna gråta
sånger, vindar, dolda melodier
som har genomfarit alla mina stunder…
alla kvinnor jag har varit
i vattnets ruiner
spår som flyttats av vinden
dina ögon och otaliga ansikten
ditt ansikte och mina ögon
alla kroppar du har varit
stenar, duvor och granar
granar, stenar och duvor jag har varit
all snö jag har fallit
haven som har roterat i dig
andra vägar och mina steg
andra steg och dina vägar
de sånger jag har sjungit
med din mun
i alla manliga och kvinnliga ansikten jag har haft.
_______
Azita Ghahreman
Tolkningar av Sohrab Rahimi och Azita Ghahreman
Ici, on n’écoute pas de cumbia ici, on n’écoute rien
et chaque pas de danse c’est comme raconter des salades
juste des pieds qui foulent le sol
un mélange de verres
et ce que les Latinos
insouciants
rangent
et qui me fera voler
les Latinos
le ghetto des couleurs
quelques uns parmi nous
on fuit dans le heavy metal qui se cache comme une langue secrète
derrière les toilettes
les Latinos
dansent quelque chose de semblable à ce sous-sol
sans lumière
quelque chose de plus ou moins proche
d’un désert
ils dansent
moi, j’écoute juste la musique
qui peu à peu
est en train de prendre une forme sinistre
peu de choses restent claires
à cette heure-ci
qu’on embrasse
les mains froides des conversations
avec des rires intrus
intrus comme on voulait être
face à la modération du vodka
face à l’inévitable intrusion
d’une bière
Il manque une juke-box
qui dise les choses du fond du cœur
il manque un vent fort
il manque des coupures d’électricité
il manque
quelque chose qui mette de l’ordre
à ce cauchemardesque danser toute seul.
Täällä ei kuunnella cumbiaa
täällä ei kuunnella mitään
ja jokainen tanssin askel on epäaito
jalalle astuminen,
sekoitus juomia
se mitä latinot
huolettomasti tilaavat
ja joka saa minut lentämään
latinot
värien ghetto
jotkut pakenemme heavy metaliin
jota kuunnellaan kuin salakieltä
vessan takana
latinot
tanssivat jotain, joka muistuttaa tätä kellaria
ilman valoa
jotain enemmän tai vähemmän
aavikkoa muistuttavaa
tanssivat
kuulen vain musiikin joka vähitellen
saa synkän muodon
vain harvat asiat ovat selviä
tähän aikaan
kun suutelemme
keskustelujen kylmät kädet
kutsumattomia naurahduksia
tungettelevia jollaisia halusimme olla
vodkan vähäsanaisuuden keskellä
oluen ollessa väistämätöntä
Tarvitaan jukeboxi
joka puhuisi suoraan sydämestä
tarvitaan voimakas tuuli
tarvitaan sähkökatkoja
tarvitaan jotain
joka toisi järjestystä
tähän yksinään tanssimisen painajaiseen.
Här lyssnar man inte på cumbia
här lyssnar man inte på någonting
och varje danssteg är en osannolik historia
ett tramp på tårna
en blandning av drinkar
och det som latinos
bekymmerslöst
beställer
som får mig att flyga
latinos
det färgglada ghettot
några av oss flyr in i heavy metal som likt ett hemligt språk
hörs bakom badrummet
latinos
deras dans liknar denna mörka
källare
som för tankarna till
en öken
de dansar
jag hör bara musiken
som blir mer
och mer hotfull
få saker är tydliga
vid den här tiden
vi kysser
samtalens kalla händer
med påträngande skratt
inkräktare å som vi ville vara
framför vodkans stumhet
inför ölens oundvikliga intrång
Det behövs en jukebox
som kan tala från hjärtat
Det behövs en stark vind
det behövs strömavbrott
det behövs något
som kan få ordning på
denna mardröm att dansa ensam.